Solcellsanläggningar som kopplas ihop i ett internt nät för delning av energi ska inte ses som samma anläggning i förhållande till 500 kW-gränsen för energiskatt.
Högsta förvaltningsdomstolen, HFD, har kommit med besked i två ärenden inom området Tamarinden i Örebro. Det ena ärendet rör ett IKN (icke koncessionspliktigt nät) där fyra solcellsanläggningar på olika byggnader inom samma fastighet som delar gemensam anslutning till koncessionspliktigt elnät och en solpark på intilliggande fastighet kopplats ihop för att dela energi internt. Det andra ärendet rör ett IKN-nät som kopplar ihop solcellsanläggningar på olika fastigheter med olika ägare, inom ett bostadsområde.
HFD konstaterar i båda fallen att de olika solcellsanläggningarna ska ses som separata vid tillämpningen av bestämmelserna om energiskatt på el, den så kallade 500 kW-gränsen. Att anläggningarna är ihopkopplade genom ett IKN-nät ska enligt HFD inte påverka detta. De skriver: ”Ett internt nät för delning av energi fördelar den producerade elen till användarna inom nätet men kan inte sägas utgöra en del i själva produktionen av elektrisk kraft.”
De två domarna är viktiga för den kommande utbyggnaden av fysisk energidelning i Sverige men även för den allmänna tillämpningen av 500 kW-gränsen.
Enligt lagen om skatt på energi framgår att el inte är skattepliktig om den framställs i en solkraftsanläggning med en sammanlagd installerad toppeffekt mindre än 500 kW och inte har överförts till koncessionspliktigt nät. Hur en anläggning ska avgränsas framgår inte av lagen, men av förarbetena framgår att produktionsenheter som geografiskt och tekniskt är sammanhängande exempelvis, genom att dela generator eller som på annat sätt är sammanhängande, bör ses som en enda anläggning och inte som flera anläggningar.
I en dom hösten 2023, som vi skrev om här fastslog HFD att två anläggningsdelar ska vara både geografiskt och tekniskt sammanhängande för att räknas som samma anläggning. Det räcker enligt den domen alltså inte med att anläggningarna ligger nära varandra. Den kvarvarande frågan är alltså hur man ska avgöra om två solcellsanläggningar är tekniskt sammanhängande. I domen 2023 menade HFD att de två anläggningarna, som var placerade på två sammanbyggda huskroppar och inkopplade till var sitt elabonnemang, inte var tekniskt sammankopplade.
Av den nu upparbetade rättspraxisen framgår att både anläggningar på olika byggnader inom en fastighet som är inkopplade på samma elabonnemang, samt två anläggningar som är placerade på sammanbyggda huskroppar, ska ses som tekniskt åtskilda anläggnigningar. HFD konstaterar i de aktuella domarna att två anläggningsdelar som är tekniskt sammanhängande inom ramen för produktionen av elektrisk kraft ska ses som en enda anläggning. Hur det ska tolkas för solcellsanläggningar är fortsatt otydligt. Två anläggningsdelar som är placerade på samma tak kan troligtvis anses vara tekniskt sammanhängande, åtminstone om de är placerade nära varandra. En kvarstående fråga är om man kan beakta en fasadanläggning och en takanläggning på samma byggnad som sammanhängande.
De två domarna kan du läsa här:
Här kan du läsa Skatterättsnämndens utlåtande med mer information om ärendena:
