Kapaciteten för elproduktion i elnäten är en begränsad resurs. Därför är det viktigt att installatörer dimensionerar anläggningarna väl och föranmäler rätt effekt till elnätsföretagen.
Trots att elnätsföretagen har tillgång till mätvärden genom elmätarna i anslutningspunkten använder de inte verkliga data för hur mycket el som matas in på elnätet när de undersöker om nätet kan ta emot mer elproduktion. De utgår istället från att alla anläggningar kan producera hela sin föranmälda effekt samtidigt.
Installatörer bör därför välja och föranmäla en växelriktare med en effekt som är avsevärt mindre än solpanelseffekten (en hög DC/AC-kvot), det är en viktig princip när man designar och installerar en solcellsanläggning. Om installatören ändå av något skäl installerar en för stor växelriktare bör denne statiskt eller dynamiskt begränsa växelriktaren och anmäla den begränsade effekten till elnätsföretaget. Du kan läsa mer om statisk och dynamisk effektreglering i vår riktlinje om maximalt inmatad effekt.
I vårt räkneexempel nedan, där solpanelernas effekt är 43 procent högre än växelriktarens effekt, går endast 0,8 procent av det årliga värdet av elproduktionen till spillo. Det motsvarar en förlängning av återbetalningstiden med cirka 29 dagar på 10 år. Samtidigt skulle elnätet i området rymma 43 procent mer paneleffekt än om alla anläggningar installerades med en växelriktare som var lika stor som paneleffekten.
I många fall är det lämpligt att överdimensionera paneleffekten ännu mer i förhållande till växelriktarens effekt. Vi uppmanar därför installatörer och projektörer i branschen att alltid räkna på överdimensioneringen av solpaneleffekten, och kom ihåg att värdet på den spillda energin oftast är lågt.
Väl dimensionerade och anmälda anläggningar bidrar till att det får plats fler anläggningar i elnätet, vilket i slutändan gynnar alla.